Underbara resultat!

Det går poängmässigt precis lika bedrövligt att spela som vanligt, möjligen något sämre. Men jag har hittat tricket som gör att bollarna ska gå rakt. Ingenjörssambon räknade ut varför jag alltid slog åt fel håll, och efter att jag justerade slagen efter hans slutsatser så rätade de ut sig. Kruxet är bara att nu går slagen myyycket längre när jag träffar enligt hans recept + lägger till lärdomarna av videos om svingsekvenser (t.ex. https://youtu.be/OchUl17mSZM?t=96), så ibland hamnar jag LÅNGT bortom där jag trodde att jag skulle hamna. Nu gäller det ”bara” att stå femtioelva timmar på rangen för att pussla ihop de här sakerna med ett par andra detaljer i svingen, så kommer jag sedan bli världsmästare. Det kommer kanske ta ett tag, men jag är tillräckligt optimistiskt lagd för att fortsätta.

• 

Vänner vid favorithålet.

Och så har jag lärt mig uttala ”tajtlest” (och rodnar litet över att alltid ha sagt ”titlajst”). Ja, ni förstår min nivå.

Ja! Ja! Ja!

Ibland får man sådana där klockrena halleluja moments. Det här är ett sådant.

Det började med att jag skulle testa att spela med en rescue-klubba för att slippa det jobbiga med att mina slag med järnklubbor alltid går till höger. Och det slutade med att jag kom att älska järnfemman, efter att jag slog iväg den ena efter andra bollen som var rak och landade bortanför 150-meters-pinnen. Så hybriden får vänta.

När jag nu tittar igenom filmen igen (ursäkta den sneda horisonten, men att ställa en mobil på en träbänk har sina begränsningar) ser jag massor av missar, och det är inte alls lika perfekt underbart som det kändes. Men känslan har jag med mig, och det är också hemskans nyttigt att se sin kropp i slow motion.

För dig som läser det här som inte själv spelar golf kanske du undrar hur man orkar stå och göra det här gång efter gång efter gång efter gång. Det verkar ju helt puckat. Men… liksom… det är en sådan lycka när det går bra. Eller så är jag helt enkelt litet korkad.

Det som hände idag var att jag drog iväg svingen med vänsterarmen, inte hjälpte till med högerarmen. Fortfarande är jag litet ostadig i greppet, och vänsterarmen är inte alls så rak som jag tror att det borde vara, och handleden vippar litet för mycket, men det blev en sådan kraft och snärt i svingen när jag gjorde såhär. Och, som sagt, bollen gick rak. Det viktigaste av allt.

Nej, nej, nej…

… var sammanfattningsvis vad golfläraren sade efter att jag kom till lektionen efter senaste gången jag skrev här.

Sedan dess har jag X antal gånger trott mig komma på hur man ska göra för att slå iväg den där irriterande lilla bollen, men ungefär lika många gånger har jag vid nästa speltillfälle kommit på att det nog inte var någon bra idé.

• Låsa vänsterarmbågen i baksvingen.
• Böja vänsterarmen i baksvingen (liksom kroka den över brösten).
• Ha bollen närmare vänsterfoten.
• Sikta på kl.11 istället för rakt fram.
• Ha bollen mer i mitten mellan fötterna.
• Inte tänka igenom slaget så mycket i förväg.
• Titta på golf-filmer innan jag går ut.
• Inte titta på golf-filmer innan jag går ut.
• Noga tänka igenom slaget innan svingen.
• Byta klubba.

Just nu är planen att åter låsa vänsterarmbågen. Och så ska jag prova en golf-väns rescue-klubba, som tog honom från nybörjare till officiellt handikapp på nolltid. Vi andra i sällskapet är inte alls ett dugg avundsjuka eller bittra. Nej, verkligen inte alls. Vi är enbart glada för hans skull. Säkert. Helt säkert. Inte ett dugg. Vi är bara glada för hans skull. Man kan ju inte gå omkring och missunna någon en sådan framgång.

Fast han kunde ju i vart fall väntat några veckor.

Nu ska jag testa att lägga ut en film här som visar precis hur dålig jag är. Det är väl i och för sig inte akut läge för skämskudde, men ni kan se hur jag är för stel i del delar av kroppen och rör mig för mycket i andra delar av den. Ja. Det tror jag i vart fall. Vi får se hur dagens teori stämmer (åter till den raka armbågen, och ha vänsterarmen så högt i baksvingen att brösten inte är i vägen).

/

150 bollar en fredagkväll

Imorgon andra kurstillfället, så lika bra att öva på rangen. Men kanske fattade jag något, för mot slutet träffade jag nästan varenda gång. Tror att skaftet på klubban kanske ska luta till vänster innan jag börjar. Vet inte alls. Men jag träffade i vart fall bättre. Och slapp knäcka fingrarna av att träffa mattan istället för bollen. Men blir inte förvånad om jag på kursen imorgon får höra ett plågat nej nej nej av golfläraren. Bra då att ha tränat fel slag på hundrafemtio bollar.

Så var det dags för golf igen

Så var det dags igen. 

För kanske tio år sedan (inte för att jag är så himla noga, men det var den 12 augusti 2009) fick jag mitt officiella handikapp i golf. Jihaaa, tänkte jag! Nu kan jag spela golf. 

Men. Nja.

För det första var jag inte speciellt mycket bättre den 12 augusti jämfört med vad jag var den 11 augusti, och det var inget att hänga i julgranen. Jag hankade mig fram litet hjälpligt, men inte mer än så. Och året därpå började jag bygga ett hus och höll på med det i rätt många år innan det var klart och jag (inte helt logiskt, men livet blir ibland inte som planerat) sålde det och flyttade till ett annat.

Nu råkade det bli så att det nya huset ligger precis bredvid en golfbanan. För att vara mer exakt är det sisådär tio trappsteg nerför en skranglig järntrappa och sen kanske tio meter till från garaget till golfbanan. Och med inget hus att jämt snickra på så… är det dags igen. 

Eftersom jag är den första att inse mina begränsningar anmälde jag mig till en grönt kort-kurs. Den började igår. Målet nu är att åtminstone bli litet bättre, så rent konkret kommer jag kunna säga att uppdrag är slutfört om jag kommer ner till hcp 35. Jag räknar inte med att det kommer att bli lätt.

Utmattad efter första golflektionen hade jag ändå sinnesnärvaro att ta en bild innan jag stapplade in i bilen.